Det var SÅ många hundar där! Jag gick fint i mitt koppel tills vi träffade en människa som jag först inte såg vem det var. Sen såg jag det och blev exploderad av glädje och lycka. Det var Ulrika! Där, i det stora huset var hon och alla mina vänner och några andra hundar jag inte kände och inte kunde lära känna för alla bara skyndade hit och dit. Hit och dit. Hit och dit. Ingen hann stanna och leka. Inte ensengång Björn Åke. För att han stog i ett monument och var en ras. Han visade sin ras ihop med Malva och fiffi. Men Fiffi visade mest hur hundar kan vila under ett bord. Och det visade hon bra tyckte jag. 

Cenneth hade inte heller tid att leka för han skulle visa tandtrollen och springa fint för en tant i grå tröja. Hon visade ett rött kort och Cenneth  vann! Jag var så glad för Cenneth! Jag hejade och hejade när han sprang och det hjälpte till vinstchans! Och han tog  chansen  och vinnde!

Jag gnistrade och glittrade på hela My doggen! Alla såg mej, Sally, när jag glänste fram och var så fin. 

Jag var stolt över mej för jag skötte mej bra och luktade dyrt schamponering och kände vinnaren!

Det är så speciellt med mej bara. Det går inte att undvika det. Jag föddes så och kan inte sluta med det. 

Matte brukar säga:

-Du är som du är Sally Seven. Men du är inte som du ska. Du är tokig och speciell. 

Jag är Gudas gåva till mänskligheterna.